Oj, oj, oj.. tiden går i en rasande fart och jag såg nu att det var länge sedan jag skrev, vilket förmodligen beror på att det mesta är rätt bra nu. A kommer allt som oftast iväg till skolan - dock inte alla dagar, men det är en klar förbättring om man jämför med hur det har varit. Vi har varit på ett par möten nere på skolan och jag och maken har fått tillåtelse av A att hälla is i sängen om han inte går upp, och i morse var första gången som vi verkligen gjorde det. Effekten blev väl inte den som var väntad, för istället för att studsa upp så låg A kvar, lätt vitglåmig i ansiktet och med ett frånvarande uttryck. Frågan är vad det beror på? Han stänger av datorn i tid och han säger att han somnar vid 23-tiden. Om han då sover till 07.00, oftast längre, så innebär det minst 8 timmars sömn. Det är svårt att få honom att gå och lägga sig tidigare än så..
Nu har A gjort tre tester nere på BUP och vi får invänta vad de har att säga. Det skall bli intressant, men förmodligen kommer de väl fram till att det inte finns några som helst misstankar om vare sig det ena eller det andra. Han vet ju vad han skall säga och när - det är han duktig på. Förhoppningsvis känner han sig mer motiverad när han börjar på en gymnasieskola, och förhoppningsvis har han kommit tillrätta med den enorma tröttheten som han har på morgonen.
Men som sagt: På det stora hela så fungerar det bra ändå nu. A är uppåt för det mesta och han omger sig med kompisar, går på gym emellanåt, lanar ibland och mekar moppe ibland. Nu kan vi inte se något av den nedstämdhet som fanns tidigare, och det är väldigt skönt. För drygt ett år sedan så var vi ju rädda för att han var deprimerad när han inte ens gick upp ur sängen på flera dagar. Jämfört med det så är det himmelriket nu.
Lev väl!
onsdag 30 november 2011
fredag 11 november 2011
Hoppfullt!
Nu har det gått en vecka efter lovet och A började veckan med att vara hemma två dagar för bl a huvudvärk (?). Nu har vi ju sett att han helt klart har förmågan att komma iväg, så jag sa till honom att om han inte rycker upp sig och kommer iväg till skolan s kommer hans moppe att få stå kvar nere på verkstaden och han kommer inte heller ha tillgång till Amandas moppe. Däremot är det helt ok att han lånar den röda damcykeln med cykelkorg om han vill iväg till kompisar.. Behöver jag säga annat än att han kom upp ur sängen som en oljad blixt på onsdagens morgon? Och torsdagen.. och fredagen. Dessutom satt A och väntade på sin mentor i 30 minuter i onsdags när de skulle ha enskild undervisning, men när hon inte dök upp så ringde han mig och frågade om det var ok att han gick hem. Toppen att han ringer och frågar :-)
I går var jag och A nere hos SYV på skolan för att räta ut några frågetecken kring gymnasievalet och hur det kan tänkas bli för A. Hon berättade att han kan söka till introduktionsprogrammen och att han då kan få sin studiegång anpassad till hans intressen och möjligheter. Om han väljer det så kan han ha möjligheter att få kurser inom fordon eller bygg. Frågan är bara vad han själv känner för.. Studierna varvas med praktik och när han har gått sina år så har han redan en fot inne i arbetslivet, och det är en klar fördel om man jämför med en del andra gymnasieprogram. Efter mötet med SYV så var A både uppåt och lättad över att veta att det finns bra möjligheter för honom att gå vidare i livet med jobb i sikte. Jag har varit i kontakt med en av två tänkbara gymnasieskolor och har bokat in ett besök i december för att se vilka kurser som de kan erbjuda A. Jag skall också boka tid med den andra gymnasieskolan för att höra vad de kan erbjuda, och först därefter får A bestämma sig för vilken skola han vill gå på.
När vi satt och åt middag i kväll så frågade han om han kommer att gå med "särbarnen", för det hade tydligen hans kompisar retat honom för tidigare i dag. Jag misstänker att de gjorde det med glimten i ögat, för de verkar vara rätt goa killar utan något som helst elakt i sig. A verkade rätt lättad när jag berättade för honom att han inte skulle gå med särskoleeleverna..
Nu har A kommit in i en fas där han är mer positiv än tidigare, vilket kanske beror på att han ser en ljusning i framtiden. För oss vuxna gäller det att peppa och stötta så att han går in i gymnasietiden med en positiv inställning trots att han inte kommer att gå "ett vanligt" gymnasieprogram.
Lev väl!
PS. När jag kom tillbak till jobbet efter att ha träffat SYV så berättade jag för de andra att vi kanske gör eleverna en björntjänst när vi pressar dem igenom grundskolan med inställningen att de skall ha betyg till varje pris. Några kanske skulle må bäst av att gå ett introduktionsprogram på sina egna villkor - frågan är bara vad vår rektor säger om våra elever inte går ut med godkända betyg.. Fast vad är viktigast? Barnens framtid eller fina siffror i en statistik? Jag vet i alla fall vad jag tycker..
I går var jag och A nere hos SYV på skolan för att räta ut några frågetecken kring gymnasievalet och hur det kan tänkas bli för A. Hon berättade att han kan söka till introduktionsprogrammen och att han då kan få sin studiegång anpassad till hans intressen och möjligheter. Om han väljer det så kan han ha möjligheter att få kurser inom fordon eller bygg. Frågan är bara vad han själv känner för.. Studierna varvas med praktik och när han har gått sina år så har han redan en fot inne i arbetslivet, och det är en klar fördel om man jämför med en del andra gymnasieprogram. Efter mötet med SYV så var A både uppåt och lättad över att veta att det finns bra möjligheter för honom att gå vidare i livet med jobb i sikte. Jag har varit i kontakt med en av två tänkbara gymnasieskolor och har bokat in ett besök i december för att se vilka kurser som de kan erbjuda A. Jag skall också boka tid med den andra gymnasieskolan för att höra vad de kan erbjuda, och först därefter får A bestämma sig för vilken skola han vill gå på.
När vi satt och åt middag i kväll så frågade han om han kommer att gå med "särbarnen", för det hade tydligen hans kompisar retat honom för tidigare i dag. Jag misstänker att de gjorde det med glimten i ögat, för de verkar vara rätt goa killar utan något som helst elakt i sig. A verkade rätt lättad när jag berättade för honom att han inte skulle gå med särskoleeleverna..
Nu har A kommit in i en fas där han är mer positiv än tidigare, vilket kanske beror på att han ser en ljusning i framtiden. För oss vuxna gäller det att peppa och stötta så att han går in i gymnasietiden med en positiv inställning trots att han inte kommer att gå "ett vanligt" gymnasieprogram.
Lev väl!
PS. När jag kom tillbak till jobbet efter att ha träffat SYV så berättade jag för de andra att vi kanske gör eleverna en björntjänst när vi pressar dem igenom grundskolan med inställningen att de skall ha betyg till varje pris. Några kanske skulle må bäst av att gå ett introduktionsprogram på sina egna villkor - frågan är bara vad vår rektor säger om våra elever inte går ut med godkända betyg.. Fast vad är viktigast? Barnens framtid eller fina siffror i en statistik? Jag vet i alla fall vad jag tycker..
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)