Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en person och så är det väl även nu tänker jag. Varje insats som görs för att försöka hjälpa vår son känns hoppfull fastän han snart är 21 år och ännu inte har en avklarad grundskola och ännu mindre en gymnasieutbildning. Typ det som krävs för att räknas i samhället. Hoppet att han skall kunna inkluderas i samhället och arbetslivet inom några år finns kvar och vi stöttar och peppar på alla sätt och vis - i alla fall på alla sätt vi kan komma på så här på egen hand. För det är precis vad det är: på egen hand.
En kort summering: redan i år 7 började skolfrånvaron att smyga sig på och inledningsvis var det alltid magen som krånglade. Många läkarbesök blev det och det gjordes tester för både det ena och det andra, men inget visade på något medicinskt. I samma takt som månaderna gick så sjönk han ner i ett allt mörkare hål och till slut var det i princip inget som kunde få honom att ens gå ut, det var dagar då han inte ens gick upp ur sängen. Många möten med skolan blev det också, men inte heller där kom man på någon framgångsfaktor som kunde få honom tillbaka till undervisningen. BUP blev inkopplade på höstterminen i år 8 och de konstaterade att han fick kraftig ångest när han skulle till skolan. Samtal, samtal och ännu fler samtal på BUP fick honom så småningom att i alla fall vara lite mer närvarande i skolan under vårterminen, men det var svårt för honom att "komma ikapp" med övriga klasskamrater och många gånger kändes det nog enklare för honom att hålla sig hemma. Strax före sommarlovet kontaktade jag BUP igen för att jag ville att de skulle göra en utredning eftersom jag misstänkte att han hade ADD. På höstterminen i år 9 påbörjades utredningen och på vårterminen därefter fick vi det bekräftat. Med ens kändes det mycket lättare i och med att jag tänkte att han nu skulle få den hjälp han behövde, men ack vad jag tänkte fel. Det hjälpte inte alls. Man har säkert försökt att anpassa på många sätt i skolan, men jag misstänker att hjälpen kom för sent - i alla fall för vår son. Om hjälpen hade kommit långt tidigare under skolgången så tror jag att resultatet hade varit helt annorlunda.
Han har provat att gå på IM (Introduktionsprogram) men hoppade av i samband med att han fyllde 18 år. Varje dag med skola var en kamp och innebar oftast ett misslyckande, så då bestämde vi att han skulle pausa alla yttre krav ett tag. På senare tid har han försökt att läsa engelska på distans, men det fungerade tyvärr inte heller. Tydligen var det inte tillräckligt intressant och motiverande... Nu fokuserar han och arbetsförmedlingen på att få ut honom i arbetslivet på något sätt. OM han (och vi) har tur så kan det funka.
Det har funnits perioder tidigare där han har mått riktigt dåligt så vi är tacksamma för att han mår så bra som han gör i dag. På något sätt så löser det sig säkert med arbete någon gång.
Hoppet är det sista som överger oss...
Lev väl!
