Jag blir så provocerad!

Ganska ofta möter jag föräldrar, främst mödrar, som är så upp över öronen engagerade i sina barns skolgång och liv och som näst intill river upp himmel och helvete för minsta lilla bekymmer. Varför? Vad är problemet? Ok, jag kan förstå att vi alla vill våra barns bästa men det måste väl finnas någon rimlighet i tokigheterna - eller? Dessa föräldrar verkar vilja bära fram sina barn genom livet och går igång för sådant som verkligen inte spelar någon större roll. Frågan är om dessa föräldrar egentligen har något perspektiv på hur andra kan ha det? Tror knappast det, för i så fall skulle de nog backa ett par steg och tänka att andra och andras barn kanske har större bekymmer än vad de själva har.

Ibland har jag lust att trycka ner ner följande i halsen på dessa föräldrar: Vad är problemet? Ni har ett barn som egentligen inte har några problem, ett barn som går till skolan varje dag och som har kamrater och en aktiv fritid. Ja, det kanske går lite dåligt på något prov emellanåt eller så lurar en dyslexi eller något annat bakom hörnet, men jag har ett vuxet barn som inte har avslutat grundskolan och som inte har någon som helst utbildning, som är deprimerad och mår psykiskt dåligt, och som grädde på moset dessutom har självmordstankar. Känn på den! Att varje dag känna oron om det kanske är sista dagen jag får se mitt barn... Att på olika sätt kämpa för att mitt barn skall ha huvudet ovanför vattenytan och inte vilja ta sitt liv... Att varje dag känna denna gnagande oro... Känn på den! Vilka problem hade ditt barn, sa du?? By the way så blev vår dotter våldtagen som 14-åring... Vad var det du sa var så himla jobbigt för er? Nej, trodde väl att det egentligen inte var så farligt. Knip käft och inse att ni kanske har det rätt bra ändå - trots allt. Själv är jag ganska optimistisk och tänker att det löser sig - om än på lite sikt.

Om det skulle finnas tid över så titta gärna på 30 liv i veckan. Fantastiska program som tar upp ett väldigt viktigt ämne.

Landa i tillvaron och fundera över allt det där som faktiskt är bra och få lite perspektiv på vad som är viktigt här i livet. Är betyg i alla ämnen viktigt? Ja, kanske. Men det är inte nödvändigt. Livet tar inte slut om man inte kommer in på gymnasiet. Det finns många bra alternativ som kan leda vidare ut i arbetslivet om man bara är lite "normalstörd". Att gnälla över vad skolan eller idrottsföreningen gör eller inte gör för era fullt fungerande barn är nästan som att spotta mig i ansiktet. Försök få lite perspektiv på era barns svårigheter och andra barns svårigheter. Det kanske är så att era barn egentligen inte har så stora svårigheter, trots allt.

Tänk efter före du gnäller. Tack.