Alla är bra på något!

I dagsläget mår A bra, faktiskt. Han sitter mest hemma vid datorn, snackar med kompisar och tar då och då en liten sväng till någon kompis för att träffas och meka moppe. Under en period så har A fått uppgifter som han skall arbeta med hemma, vilket han också har gjort. En gång i veckan skall han åka ner till stadens bibliotek för att träffa en pedagog och snacka lite liv, skola och uppgifter, men det är inte alltid som A kommer iväg. Om han inte kommer iväg så beror det oftast på att magen är jobbig och att toalettbesöken blir många och långa. För att försöka gå till botten med det här med magproblemen så var vi ju för ett tag sedan hos läkaren och lämnade nya prover som inte visade på något konstigt. Anledningen till att vi gick till läkaren var att jag ville att de skulle remittera oss till någon specialist som kan hjälpa A att minska problemen med magen. Eftersom läkaren inte kunde utläsa något speciellt av provsvaren så fick vi en remiss till barnmottagningen på orten. Lite märkligt att skicka en 17-åring till barnmottagningen, men det är väl kanske så de måste göra. I dag var vi där. På barnmottagningen. Tillsammans med alla andra barn. De tog nya blodprover, läkaren kände i ändtarmen på A och han fick med sig material för att kunna lämna ett nytt avföringsprov. Den här gången skall de ta många fler prover än vad de gjorde senast hos läkaren, och förhoppningsvis kan vi få något svar på vad det kan vara. Mest troligt är väl att de inte gör det..

På tisdag i nästa vecka har vi nätverksmöte med för oss många okända människor. Vi har fått hjälp att bjuda in kunniga människor som kan hjälpa oss att spåna kring hur vi skall kunna hjälpa A så att han får en utbildning och på sikt också kanske ett jobb. I dagsläget är kanske inte det viktigaste att få ner honom till skolan utan istället se till att han får en utbildning på ett eller annat sätt. Distansutbildning? Vi har tidigare fått reda på att A har social fobi, men den visar sig mest när det är dags att gå till skolan och inte så mycket i andra sammanhang. Så frågan är om det är fel på skolan eller på A? Vår förhoppning är att han på sikt skall hitta en plats i samhället där han kan arbeta, må bra och också ha ett gott socialt umgänge. Hur löser man det för en "hemmasittare"? Tips och förslag tas tacksamt emot..

I kväll var jag och maken på en föreläsning - ADD den bortglömda diagnosen. Mycket var känt sedan tidigare, men det fanns också lite nya tankar som kan vara bra att ha med sig i arbetet för en fungerande vardag för A och andra i hans situation. "Alla har lättheter" är något som vi bör ta mer fasta på och nu vill det till att hitta A's lättheter för att fokusera och bygga vidare på dem.

Lev väl!