21-åring med vare sig utbildning eller jobb...

Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en person och så är det väl även nu tänker jag. Varje insats som görs för att försöka hjälpa vår son känns hoppfull fastän han snart är 21 år och ännu inte har en avklarad grundskola och ännu mindre en gymnasieutbildning. Typ det som krävs för att räknas i samhället. Hoppet att han skall kunna inkluderas i samhället och arbetslivet inom några år finns kvar och vi stöttar och peppar på alla sätt och vis - i alla fall på alla sätt vi kan komma på så här på egen hand. För det är precis vad det är: på egen hand.

En kort summering: redan i år 7 började skolfrånvaron att smyga sig på och inledningsvis var det alltid magen som krånglade. Många läkarbesök blev det och det gjordes tester för både det ena och det andra, men inget visade på något medicinskt. I samma takt som månaderna gick så sjönk han ner i ett allt mörkare hål och till slut var det i princip inget som kunde få honom att ens gå ut, det var dagar då han inte ens gick upp ur sängen. Många möten med skolan blev det också, men inte heller där kom man på någon framgångsfaktor som kunde få honom tillbaka till undervisningen. BUP blev inkopplade på höstterminen i år 8 och de konstaterade att han fick kraftig ångest när han skulle till skolan. Samtal, samtal och ännu fler samtal på BUP fick honom så småningom att i alla fall vara lite mer närvarande i skolan under vårterminen, men det var svårt för honom att "komma ikapp" med övriga klasskamrater och många gånger kändes det nog enklare för honom att hålla sig hemma. Strax före sommarlovet kontaktade jag BUP igen för att jag ville att de skulle göra en utredning eftersom jag misstänkte att han hade ADD. På höstterminen i år 9 påbörjades utredningen och på vårterminen därefter fick vi det bekräftat. Med ens kändes det mycket lättare i och med att jag tänkte att han nu skulle få den hjälp han behövde, men ack vad jag tänkte fel. Det hjälpte inte alls. Man har säkert försökt att anpassa på många sätt i skolan, men jag misstänker att hjälpen kom för sent - i alla fall för vår son. Om hjälpen hade kommit långt tidigare under skolgången så tror jag att resultatet hade varit helt annorlunda.

Han har provat att gå på IM (Introduktionsprogram) men hoppade av i samband med att han fyllde 18 år. Varje dag med skola var en kamp och innebar oftast ett misslyckande, så då bestämde vi att han skulle pausa alla yttre krav ett tag. På senare tid har han försökt att läsa engelska på distans, men det fungerade tyvärr inte heller. Tydligen var det inte tillräckligt intressant och motiverande... Nu fokuserar han och arbetsförmedlingen på att få ut honom i arbetslivet på något sätt. OM han (och vi) har tur så kan det funka.

Det har funnits perioder tidigare där han har mått riktigt dåligt så vi är tacksamma för att han mår så bra som han gör i dag. På något sätt så löser det sig säkert med arbete någon gång.

Hoppet är det sista som överger oss...

Lev väl!

Nya försök - nytt hopp.

Tiden går fort och dagarna bara rinner iväg. Jag och maken åker till jobbet medan sonen är kvar hemma - som vanligt. Nu har sonen hunnit fylla 20 år och här sitter han utan fullständigt avklarad grundskola, ingen gymnasieutbildning och utan sysselsättning. Visst, vi kan ju alltid försöka sysselsätta honom här hemma med diverse hushållsgöromål men det är inte alltid som det fungerar. Det bästa vore om han kom iväg på något mer "riktigt". För ett par veckor sedan tog jag med honom på ett spontanbesök hos Arbetsförmedlingen för att se om det gick att fixa en fullmakt så att de har möjlighet att prata med oss vårdnadshavare och inte bara med sonen. Vi hade tur och träffade en kvinna som visade sig vara den som har hand om alla arbetssökande med olika diagnoser, och hon hade en liten stund över för oss där vi kunde prata igenom sonens situation. Hon gav ett väldigt positivt intryck och det verkar som om hon kan hjälpa sonen till någon sorts arbete. Frågan är varför det inte har skett tidigare? Mest troligt är väl att han inte har berättat för dem om sin ADD och då är det ju inte lätt för dem att veta att han behöver hjälp och stöttning. Vi bokande in en ny tid för ett mer riktigt möte och det mötet hade vi härom dagen. Nu känns det hoppfullt på riktigt!

Planen är att Arbetsförmedlingen skall göra en bedömning av sonens arbetsförmåga och det gör de på ett ställe där det även finns fler i hans situation. Den stora fördelen med det, som jag ser det, är att arbetsledaren där har erfarenhet av ungdomar och vuxna som är i behov av lite extra stöd. Jag har ju hört skräckhistorier om vissa praktikplatser där ungdomarna mer eller mindre har blivit förnedrade på grund av okunskap hos den ansvarige. DET vill vi inte vara med om, för då minskar ju chansen till att sonen faktiskt känner lust att göra något annat än att sitta hemma. Tanken är att sonen skall vara på den här arbetsplatsen i max tre månader och därefter kan AF hjälpa honom att hitta en annan arbetsplats där arbetsgivaren kan få lönebidrag för honom. Det känns bra eftersom lönebidrag lockar vissa arbetsgivare och då ökar även chansen för sonen att få lite referenser och något att skriva på sitt CV. I det här skedet kan sonen få vara med och påverka vilken typ av arbetsplats han skall vara på och det är nog positivt för honom själv. Inom kort kommer A att få en kallelse till ett första möte med arbetsledaren som skall göra en bedömning av arbetsförmågan och jag hoppas, hoppas, hoppas att sonen verkligen går dit som han skall och sköter sitt jobb där, för då finns det verkligen hopp om framtiden.

Lev väl!