Nya försök - nytt hopp.

Tiden går fort och dagarna bara rinner iväg. Jag och maken åker till jobbet medan sonen är kvar hemma - som vanligt. Nu har sonen hunnit fylla 20 år och här sitter han utan fullständigt avklarad grundskola, ingen gymnasieutbildning och utan sysselsättning. Visst, vi kan ju alltid försöka sysselsätta honom här hemma med diverse hushållsgöromål men det är inte alltid som det fungerar. Det bästa vore om han kom iväg på något mer "riktigt". För ett par veckor sedan tog jag med honom på ett spontanbesök hos Arbetsförmedlingen för att se om det gick att fixa en fullmakt så att de har möjlighet att prata med oss vårdnadshavare och inte bara med sonen. Vi hade tur och träffade en kvinna som visade sig vara den som har hand om alla arbetssökande med olika diagnoser, och hon hade en liten stund över för oss där vi kunde prata igenom sonens situation. Hon gav ett väldigt positivt intryck och det verkar som om hon kan hjälpa sonen till någon sorts arbete. Frågan är varför det inte har skett tidigare? Mest troligt är väl att han inte har berättat för dem om sin ADD och då är det ju inte lätt för dem att veta att han behöver hjälp och stöttning. Vi bokande in en ny tid för ett mer riktigt möte och det mötet hade vi härom dagen. Nu känns det hoppfullt på riktigt!

Planen är att Arbetsförmedlingen skall göra en bedömning av sonens arbetsförmåga och det gör de på ett ställe där det även finns fler i hans situation. Den stora fördelen med det, som jag ser det, är att arbetsledaren där har erfarenhet av ungdomar och vuxna som är i behov av lite extra stöd. Jag har ju hört skräckhistorier om vissa praktikplatser där ungdomarna mer eller mindre har blivit förnedrade på grund av okunskap hos den ansvarige. DET vill vi inte vara med om, för då minskar ju chansen till att sonen faktiskt känner lust att göra något annat än att sitta hemma. Tanken är att sonen skall vara på den här arbetsplatsen i max tre månader och därefter kan AF hjälpa honom att hitta en annan arbetsplats där arbetsgivaren kan få lönebidrag för honom. Det känns bra eftersom lönebidrag lockar vissa arbetsgivare och då ökar även chansen för sonen att få lite referenser och något att skriva på sitt CV. I det här skedet kan sonen få vara med och påverka vilken typ av arbetsplats han skall vara på och det är nog positivt för honom själv. Inom kort kommer A att få en kallelse till ett första möte med arbetsledaren som skall göra en bedömning av arbetsförmågan och jag hoppas, hoppas, hoppas att sonen verkligen går dit som han skall och sköter sitt jobb där, för då finns det verkligen hopp om framtiden.

Lev väl!