I dag är det tisdag, och A kom inte till skolan vare sig i går eller i dag. Har Googlat igen och bett att A skall göra detsamma och läsa mer om social fobi. När jag pratade med honom om det så lät det som om han tyckte att det var rätt ok. Jag berättade också för honom att det är rätt vanligt med någon sorts social fobi, men att det är sällan som det leder till så stor frånvaro som han har. Hoppas att han kan känna att han inte är ensam och att det finns något att göra åt det. Visserligen återstår det att höra vad BUP säger, men vi kan ju inte bara låta tiden gå. En av mina vänner berättade att de hade fått vänta i 8 månader på att deras son skulle få en tid hos BUP, och om det skall ta lika lång tid för oss så tänker vi nog kontakta en KBT-terapeut..
I går gick luften ur oss alldeles eftersom det var meningen att barnen skulle fixa kvällsmaten, men dessvärre var det ingen som tog tag i matlagningen. A sa att han inte var hungrig och hans syster sa att hon skulle iväg med kompisar. Typiskt. Att det dessutom ser ut som en rövarkula när man kommer hem gör ju inte saken bättre. Maken pratade med båda barnen och A's syster fick sig ett spel - gapade och skek samtidigt som hon var ledsen. Ibland önskar jag att de hade lite mer känsla för att bjuda till i all den stund vi ställer upp i alla lägen.
När maken kom hem i dag så var hela huset storstädat. A's syster hade fått ett riktigt ryck. Hon hade dessutom skrivit ett känslosamt brev på två A4-sidor där hon beskrev hur hon kände det. Positivt att hon kommunicerar i alla fall.. Maken SMS:ade henne ett gulligt svar - förhoppningsvis har hon förstått lite vad det handlar om.
Lev väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar