ADD?

Nu har det gått flera månader och vi har sett resultat i A's sociala fobi i och med att han har gått på BUP, men frågan är om det inte är något annat som spökar också. Min förhoppning var att skolan mm skulle rulla på när den sociala fobin släppte - kanske inte rulla på av sig självt, men i alla fall borde det bli en rejäl förbättring. Trots att A säger att han inte har några problem med skolan, så är det väldigt trögt att komma upp och iväg på morgonen. Trots att vi säger till honom på kvällen om att han skall lägga sig och dubbelkollar på morgonen så att han är vaken så fixar han inte riktigt tillvaron.  Han har noll koll på läxor, böcker, pennor och annat som behövs. Jag får känslan av att han lever just här och nu och inte har förmågan att tänka längre än just denna stund. Det faktum att man måste arbeta i skolan och ha koll på vilka läxor som skall göras har han inte riktigt förstått. Klassen har sålt kakor för att få in pengar till en klassresa och pengarna skulle redovisats i skolan i går, men hade A med sig sina pengar? Nej. Trots att jag hade påmint honom så fick han inte lämnat pengarna, och inte i dag heller.. Han har ingen som helst drivkraft och om man inte är på honom så händer det absolut ingenting (och kanske inte ens om man är på honom..). Vi försöker backa av och låta honom ta mer eget ansvar, men det fungerar tyvärr inte.

Jag har läst om ADD på nätet och det verkar vara en hel del som stämmer överens med A. Jag har mailat till BUP för att höra om de kan utreda om det är något annat förutom den sociala fobin som man bör ta hänsyn till. De svarade att de kan påbörja en utredning i början av nästa termin, och då är det bra om skolan också har gett ett utlåtande. Jag ringde till A's mentor och bad henne att prata med arbetslaget och göra någon sorts utvärdering. De skulle ha möte i dag och hon skulle ta upp det då och återkomma till mig. Maken i sin tur blev uppringd av Marcel som är AT-läkare på BUP, och Marcel ansåg att det fanns sådant som kan tyda på ADD, men att vi inte ändrar medicinering och annat förrän en utredning är klar. Självklart gör vi inte det.

I går började jag arbeta igen efter att ha varit sjukskriven i ca två månader. Under den här tiden så har jag kunnat backa upp A och se till att saker och ting fungerar så bra som det går, men i går var jag tvungen att åka till jobbet före det att A skulle gå iväg (och maken var i Stockholm). Följden blev att A inte kom iväg till skolan förrän efter en bra stund. Frågan är när han kom till skolan? I dag var det likadant. Jag skjutsade maken och ena hunden till veterinären strax före det att A skulle gå till skolan. Han sa att han skulle gå iväg och att vi inte behövde vänta på honom. Sagt och gjort, vi åkte. Men kom A iväg?? Nej, han stannade hemma större delen av dagen.. Han fick förtroendet att gå ensam till Helena på BUP i dag, och enligt honom själv så var han där. Jag har inte hört något från Helena, så jag hoppas att han gick dit. Frågan är om hon kan genomskåda hans "fina" snack när han är där? Då låter han så förnuftig och samarbetsvillig, men när han kommer hem så är det något helt annat. Tyvärr.

Min tanke är att inte springa bakom A med ett skyddsnät, utan istället släppa lite på kontrollen och se hur han löser det hela. Först då kan vi nog se vad han klarar och vad han inte klarar. Allt kanske blir så mycket tydligare då..

Lev väl!

Bakslag?

Nu är det ett tag sedan som jag skrev, och sedan dess har det väl varit lite upp och lite ner. Vissa dagar har A kommit iväg som han skall och vissa dagar har han varit hemma. Vi har haft möten både på BUP och på skolan, och på det stora hela har det känts positivt. Det jag upplever kan vara lite jobbigt är att A inte har någon egen drivkraft när det tjorvar ihop sig. Då ger han upp och stannar hemma. Samtidigt kan jag ju undra vem jag är att bedöma hans känslotillstånd eftersom jag inte befinner mig i hans kropp. Utåt sett verkar han rätt lugn, men vem vet vad som pågår inuti hans kropp.

Den här veckan har A och hans klasskamrater prao och A är på ett litet företag med endast 3-4 anställda. Måndag till onsdag har fungerat alldeles utmärkt och han har kommit iväg i tid och varit kvar hela dagarna - visserligen dödstrött när han har kommit hem vid 16.30 men ändå positiv. Härligt! I går kväll så sa han att han började få ont i halsen och att han hade ont i huvudet, och då fick han halstabletter och värktabletter för att kunna sova gott och vakna i ett förhoppningsvis bättre skick. I morse när han vaknade så kände han sig hängig med halsont och huvudvärk. Dessutom upplevde han att han var tjock i halsen och hade svårt att andas. Ångestsymptom? Inte vet jag, men morgonen ägnades åt att försöka peppa honom till att komma iväg. Han försökte till och med ringa till BUP för att få lite vägledning, men tyvärr var hans kontaktperson ledig. Efter ca en timma så kom han till slut iväg, men då hade jag fått säga till honom att han skulle ställa sig upp, ta på sig jackan och skorna och cykla iväg. Om han kräks på vägen så är inte det hela världen. Jag skickade ett sms till hans arbetsplats och sa att han var på väg, och efter en stund så ringde A och sa att han var framme. Hoppas nu bara att de inte skickar hem honom för tidigt..

Lev väl!

Lite motigt.

Efter en period med kompisar, moppar och skola, så verkar det som om det är lite motigare för A att gå upp på morgonen och faktiskt komma iväg. Jag springer i skytteltrafik på morgonen för att se så han kommer upp, men det hjälper tyvärr inte mycket. Flera dagar i rad har han kommit iväg ca 30 minuter senare, och det bör ju påverka honom allmänt. Han har tidigare haft funderingar kring vad klasskamraterna skall säga och tycka om honom, och Helena på BUP har pratat med honom om att hänga med och hur viktigt det är att vara på plats varje dag för att komma in i gruppgemenskapen och inte känna sig utanför. Just därför är det synd att han inte kommer iväg som han skall. Härom dagen så var det en klasskamrat som satte sig på honom och pickade med pekfingret i bröstkorgen på honom, och även om han säger att det inte har påverkat honom så tror jag att det faktiskt har gjort det.

Frågan är vad vi skall göra? Är det så att han faktiskt har det jobbigt med att komma iväg på grund av olika orsaker, eller är det så att han bara är en oerhört slapp tonåring?? Ett av mina favoritprogram just nu är Världens strängaste föräldrar, och där få jag lite idéer om hur vi skulle kunna göra för att strama upp tillvaron lite. Tyvärr är det väl så att A är van att saker och ting löser sig och att han inte behöver anstränga sig så mycket, men det här med skolan och moppekortet har gjort att han har stött på motstånd. Jobbigt men förmodligen en ganska nyttig erfarenhet.

Lev väl!