Efter en period med kompisar, moppar och skola, så verkar det som om det är lite motigare för A att gå upp på morgonen och faktiskt komma iväg. Jag springer i skytteltrafik på morgonen för att se så han kommer upp, men det hjälper tyvärr inte mycket. Flera dagar i rad har han kommit iväg ca 30 minuter senare, och det bör ju påverka honom allmänt. Han har tidigare haft funderingar kring vad klasskamraterna skall säga och tycka om honom, och Helena på BUP har pratat med honom om att hänga med och hur viktigt det är att vara på plats varje dag för att komma in i gruppgemenskapen och inte känna sig utanför. Just därför är det synd att han inte kommer iväg som han skall. Härom dagen så var det en klasskamrat som satte sig på honom och pickade med pekfingret i bröstkorgen på honom, och även om han säger att det inte har påverkat honom så tror jag att det faktiskt har gjort det.
Frågan är vad vi skall göra? Är det så att han faktiskt har det jobbigt med att komma iväg på grund av olika orsaker, eller är det så att han bara är en oerhört slapp tonåring?? Ett av mina favoritprogram just nu är Världens strängaste föräldrar, och där få jag lite idéer om hur vi skulle kunna göra för att strama upp tillvaron lite. Tyvärr är det väl så att A är van att saker och ting löser sig och att han inte behöver anstränga sig så mycket, men det här med skolan och moppekortet har gjort att han har stött på motstånd. Jobbigt men förmodligen en ganska nyttig erfarenhet.
Lev väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar