Efter mötet på BUP där skolan också var med så har det inte hänt så mycket. A har kommit iväg ett par dagar till skolan, men det är väldigt sporadiskt. Frågan är vad det beror på? Nu kan vi väl knappast prata om social fobi längre eftersom han är väldigt social när det är på sina egna villkor. Det är en strid ström av kompisar och aktiviteter runt omkring honom, och det är kompisar som han har lärt känna under våren och sommaren. Märkligt.
Vi har lämnat in papper till BUP som de skall titta på och vi får se vad de har att säga efter det. Både maken och jag funderar på om A möjligtvis behöver en annan sorts medicin. Den han har i dag påverkar seretoninproduktionen, men frågan är om det är tillräckligt? Här hemma händer det inte mycket - vi väcker honom på morgonen, för om vi inte gör det så lär han aldrig gå upp och trots att vi påminner honom om att ställa klockan så gör han inte det. Han kommer inte ens ihåg att ta sin medicin, trots att han har en dosett som står framme på köksbänken väl synlig. Det är inte säkert att han tar sin medicin även om vi påminner honom heller.. Ibland känner jag för att göra en avprickningslista med de få saker som han måste göra varje dag, t ex ta sin medicin, läsa i sin bok samt ställa klockan inför kommande morgon. Inser att han är i en svacka just nu..
Vi har haft en överenskommelse om att vi skall fixa svetsning på moppen om han klarar av att gå till skolan en vecka, men inte ens det fungerar som lockbete. Allt som har med moppen att göra är hett! (Då pratar vi inte om att gå hela skoldagar utan bara de få timmar varje förmiddag som hör till hans anpassade studiegång.) Svetsning av moppen är inte nödvändigt, så det kan han vara utan. Det svåra är att sätta hårt mot hårt eftersom det samtidigt är viktigt att han kommer ut och träffar kompisar, tränar och gör annat socialt. Andra föräldrar kan köra med utegångsförbud, men i vårt fall så stör det bara hans sociala kontaktnät som han är så beroende av. Jag måste komma ihåg att fråga BUP om hur hårt vi kan gå åt A utan att det gör något. Om jag hade fått välja så hade jag i dag gärna sålt moppen, plockat bort både TV och dator från hans rum.. Han har ingen som helst verklighetsförankring och när vi pratar med honom så verkar han helt likgiltig och kan inte svara på varför han gör och tänker som han gör. På frågan om varför han inte kom iväg till skolan i dag så blev svaret "vet inte". Hur lätt är det att hjälpa en som svarar så?? Ibland funderar jag på om det inte finns Internat som kan arbeta vidare med honom, för just nu orkar inte vi så mycket mer. Eller.. vi orkar väl, men vi vet faktiskt inte vad vi skall hitta på för att förändra situationen. Eftersom han inte går till skolan så lär det väl inte bli några som helst betyg, så om det blir tal om gymnasium så lär han väl få tillbringa ett par år med att läsa in det som han har missat hittills för att ens komma in - om han ens går dit över huvud taget. Jag ställer mig dessutom frågande till om han ens skall ta upp en plats på gymnasiet - det finns säkert andra ungdomar som skulle vara jätteglada för den platsen om de bara fick chansen att komma in, men vår son kanske inte ens kommer att gå dit. Frågan är vilka alternativen är? Kibbutz i Israel? Kan man skicka dit minderåriga? Skulle inte tro det.. Är det någon idé att försöka hitta en praktikplats? Det är ju inte säkert att han går dit heller..
Vi är föräldrar och har inte kompetensen att avgöra vad som kan fungera för vår son i dagsläget. Inte ens BUP verkar veta det. Skolan vet det absolut inte - de verkar inte ens veta hur de skall gå tillväga för att kunna stämma av hans kunskaper.. Enligt min mening bör det inte vara så svårt: skicka hem en lärare som han har förtroende för och låt honom tenta av vissa ämnen för att se vad han kan. Hur svårt kan det vara?
På fredag skall maken och jag ner till BUP och träffa vår samtalskontakt, och jag hoppas att hon kan ha några idéer om hur vi kan gå vidare. Vi har fått ytterligare en tid i mitten på november och vi misstänker att de ser att behovet finns..
Lev väl!
