Vad gör man??

Nu har det gått ett par veckor in på terminen och vi har väl inte haft några större framgångar med att få iväg A till skolan. Förra veckan var han sjuk, men var nere på fredagens förmiddagslektioner. I helgen har han varit med en kompis och ett par tjejer så det verkade positivt och förhoppningarna fanns om att han var på gång. I går kväll kom han hem från träffen med kompisen och tjejerna och gick raka vägen ner till sitt rum och la sig. Både maken och jag satt som frågetecken i soffan.. Undrar just om det hade hänt något? För att inte vara påträngande så lät vi honom vara - han vet att han kan prata med oss om han vill. Han har gjort det förut och lär göra det igen.

I morse åkte jag till jobbet och maken var kvar hemma eftersom han skulle arbeta hemifrån i dag. Trots många påminnelser och annat så kom inte A iväg till skolan i dag (heller). Frågan är vad man kan göra? Nu känns det som om vi har provat det mesta, men det har vi väl förmodligen inte. Jag ringde hem på förmiddagen eftersom A hade sökt mig på mobilen. Då var han fortfarande kvar hemma men hade en möjlighet att gå ner till den sista lektionen före lunch. Jag pratade lite med honom om att det är extra viktigt att han försöker gå ner till skolan och att han försöker identifiera de känslor som gör att han inte kommer iväg. Om vi inte vet vad det är som händer i hans huvud så är det inte direkt lättare att hjälpa honom heller. Nu är SPC (specialpedagogiskt centrum) inkopplade "på riktigt" och de skall ta kontakt med BUP för att se hur de kan arbeta med A. Kanske blir det så att han får skippa sin ordinarie skola och enbart gå till SPC för undervisning, och om han inte går dit så kanske de kan möta upp honom här hemma. De brukar ju trots allt vara ute på skolorna och bistå de elever som behöver deras hjälp. Om de är på skolan eller här hemma bör väl inte spela någon större roll, tycker jag. Tills vidare har jag och maken bestämt att vi skall ligga lite lågt så får vi se vad som händer. Om A inte kommer iväg så blir det extra tydligt att han inte klarar sig utan hjälp, och det spelar ju oftast ingen roll ifall jag och maken försöker hjälpa honom iväg heller.. A måste själv vara målmedveten och aktivt arbeta för att lösa sin situation, men i dagsläget är han inte alls målmedveten - han är inte medveten ens. När jag pratade med honom i förmiddags så sa han att orsaken till att han inte gick till skolan var att han "inte var på humör". Enligt honom själv berodde det på strul med tjejerna, men frågan är om det är ytterligare en ursäkt för att inte komma iväg. Jag berättade för honom att han lär ha strul med tjejer mer eller mindre under många år framöver, men att han inte kan låta det styra över hans liv. Tjejerna kan gå vidare med sina mål och sina ambitioner, men om han inte kommer iväg så drabbar det bara honom själv. Frågan är om han är mottaglig för det resonemanget? Förmodligen inte.

Det är nog bara att räkna med några extra år i skolan för A's del.. Om han inte arbetar aktivt för att få saker och ting att fungera så lär det väl knappast fungera på ett gymnasium heller - eller? Då kan han lika gärna gå ett år eller två för att läsa in sina betyg - bara vi kan få dit honom.. Längtar faktiskt lite till den dagen då han står på egna ben.

Lev väl!