Livet går i vågor

I går kväll när jag låg i sängen så kom jag på att vi kanske behöver backa lite kring morgonrutinerna med A. Tidigare har vi i vår iver gått ner till honom på morgonen för att kolla så att han är vaken, och till en början så fungerade det - vi satt och pratade, kliade på ryggen och oftast slutade det med att han gick upp och duschade, även om han inte kom iväg till skolan. Nu det senaste så upplever A att vi är tjatiga när vi försöker få honom att vakna till på morgonen och komma iväg till skolan, så i går kväll sa jag till maken att vi kanske skall testa att inte väcka honom. Vi har pratat om det tidigare, men då har vi inte gjort det eftersom vi vet att det oftast inte finns någon drivkraft hos sonen som får honom att faktiskt ställa klockan och gå upp. Varför inte testa att överraska? Sagt och gjort, i morse gick vi inte ner och väckte honom och följden blev att han sov till 14-tiden. Maken satt hemma och arbetade och sonen frågade om vi hade varit nere och väckt honom - han hade alltså ingen aning.. Inte heller hade han ställt klockan för att kunna vakna i tid. När maken förklarade att vi gjorde så för att A inte gillar när vi tjatar och att han skulle få en chans att ta ansvar så svarade A att han brukar ställa klockan - och DET är en sanning med modifikation! Allt som oftast har han inte ställt klockan och vid de tillfällen som han har gjort det så har han stängt av den och fortsatt att sova.

De senaste dagarna har A varit iväg och kört skateboard tillsammans med några kompisar, och det är jättebra. När vi tidigare har frågat om han kör mycket så har vi fått till svar att han mest har tittat på. Även om han mest tittar på så är han i alla fall iväg och gör något.

I dag mailade jag till skolan för att få reda på om de har undersökt möjligheterna till en praktikplats för A samt om de har pratat med SYV om eventuella studiebesök på gymnasiet. Likaså efterlyser jag enskild undervisning på ungefär samma sätt som förra läsåret då A träffade Lasse vid två tillfällen i veckan. Det skulle kanske kunna bidra till att A kan få betyg i t ex matte och engelska, så det är dumt att inte satsa på det i all den stund han inte kommer iväg till skolan. Tiden går.. A är inte säker på att han kommer att kunna gå till en praktikplats även om han gärna vill. Kan det vara så att hans självförtroende beträffande skola och praktik har fått sig en törn? Misstänker det. Frågan är varför det är sådant motstånd just mot skolan? Utanför skolan fungerar ju det mesta bra nu. Pratade med en kollega om det som inträffade på A's förra skola då en lärare drog honom genom klassrummet, tryckte in honom i dörrposten och tydligen slog till honom innan hon kastade ut honom i kapprummet, och både jag och kollegan misstänker att det kan ha utlöst något hos A eftersom det var i samband med det som han började få ont i magen och stannade hemma. Stackars lilla barn..

Lev väl!